Har precis läst ut "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var".
Jag har läst någon recension om boken där man klagat på att det är fram och tillbaka med händelserna i boken. Jag tycker dock att det är mer realistiskt när det står så. Det är ju så ens egna minnen är, fram och tillbaka, man minns lite här och lite där, kanske i fel kronologisk ordning. Jessica beskriver hur hon försöker förstå sin mamma och det är sorgligt att läsa hur hon kämpar med det. Det finns väl ingen vettig förklaring på en sådan modersgestalt. Hon borde inte skaffat barn överhuvudtaget. Tänk vad föräldrar kan skada sina barn genom att de inte tar sitt ansvar. I detta fallet borde ju barnen omhändertagits tidigare och helst fått vara tillsammans. Hoppas ändå att Jessica framledes fortsätter att må bättre och kan förlika sig med sin barndom. Vissa cyniker säger ju att vi föräldrar oftast förstör våra barn på ett eller annat sätt, men det Jessica och syskonen utsattes för, och många fler med dem, är hemskt att läsa om. Glädjande och tursamt för Jessica kommer hon ju till slut till ett bra fosterhem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar