Min Kamp av Karl Ove Knausgård

Den här hade jag inte planerat att läsa, ramlade över boken på rean. Och mindes författaren när han var hos Skavlan och pratade. Det är  ingen dålig bok. Jag undrade ju dock  emellanåt vad det skulle mynna ut i. Karl Ove beskriver sin uppväxt i en ödslig liten stad  och det som är det dominerande är relationen till  fadern som han aldrig når fram till eller förstår sig på. Han och brodern får tassa på tå och försöka räkna ut vilken sinnesstämning pappan är i. Nu finns det ju fem delar till i denna boksvit och det kanske framkommer mer där, men jag trodde nog att det skulle vara betydligt värre saker som hände under hans uppväxt. Den har ju fått så mycket uppmärksamhet.  Jag tycker den känns ganska normal. Otroligt att han kan få ihop så mycket text om det. Han är ju förstås en extremt känslig själ och inget undgår honom. Fascinerande hur ett barn kan påverkas så mycket av en pappa, som ändå i många år  är en rejäl familjefar. Vissa partier i boken skumläser jag tills det ibland blir mer intressant. Han är så djup och väldigt självutlämnade med alla sina tankar. Upplevde boken som intressant och kanske känner för att leta rätt på del 2 om ett tag.